I de situationer som jag varit med i kring genus och genustänk inom förskola och skola har det ofta handlat om vad man får och inte får säga. Vad säger man till en pojke som vill ha klackskor och klänning. Vad får man säga till en flicka som stolt visar upp sin nya fina klänning. Samtalen har ofta hamnat kring flickor och pojkars rätt att ha rosa och att leka i snickarvrån. Men hur kan jag möta ett barn för att lyfta barnets självkänsla och inte sätta in det i ett fack?
Igår hittade jag en länk till den här atrikeln på facebook: How to talk to little girls I korthet skriver författaren om sitt möte med en liten flicka på en middagsbjudning. Istället för att kommentera barnets hår och kläder valde personen att istället fråga om barnet gillade att läsa böcker. Det ledde till ett härligt möte mellan en vuxen och ett barn kring att läsa och ett samtal som varade länge.
Jag tycker att det i den här artikeln berkrivs hur en person möter ett barn utan att möta henne som flicka (eller pojke för den delen). Det jag kan se är även en vuxen som lyssnar och är intresserad i det barnet har att säga, och det tror jag bygger självkänsla. En känsla av att få vara sig själv, inte något som är söt att se på. En känsla av att ha något intressant att säga, och en känsla av att det som jag (barnet) säger är viktigt och intressant för en annan person (vuxen i det här fallet). Det tror jag bygger självkänsla.
På mitt kylskåp har jag ett utklipp från en tidning: "Uppmärksamhet är som gödsel - gödsla det beteendet som du vill se" (har tyvärr inte källan). Jag ser en likhet mellan artikeln och utklippet. Vi bör möta barn med ord som får de att växa åt det håll som får de att må bra inombords. För på så sätt hjälper vi barnet att bygga självkänsla. Hur vi vuxna väljer att pratar med barn betyder mycket.
I Lpfö 98 (rev 2010) som är vägledande för min verksamhet står det under rubriken Förskolans värdegrund och uppdrag att:
"Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling. Inget barn ska i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön /../ Barns behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågor med andra ska stödjas" och "Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickor och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller." Desutom står det att "De vuxna ska ge barn stöd i att utveckla tillit och självförtroende" och att "Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva som lärande och skapande individer". (s.4-7)
Det är en pedagogs jobb att möta alla barn på ett sätt som bygger upp tillit, självförtroende, självkänsla och en positiv uppfattning om dem själv. Och jag hoppas att alla andra vuxna kring våra barn också försöker göra som personen i artikeln; istället för att kommentera det yttre försöka möta barnet i något som intresserar dem och bygger deras självkänsla.
Ha det fint!
Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar